Jag ser den stå där vid grusvägens ren. Vedstapeln med sina stockar där barken fortfarande finns kvar. Stapeln är inbäddad i mjuk mossa och smälter in fint mellan skog och väg. Som en portvaktsstuga vid de vilsegångnas skog.

Jag kan välja om jag vill fortsätta på den lättljusa vägen och ta mig rakt fram. Utan att behöva titta åt sidorna. Ja, detta kan jag välja.

Jag kan också välja att passera genom portvaktsstugan in till de vilsegångna. Kanske kan jag hjälpa någon att hitta rätt? Kanske går jag vilse själv? Jag skulle gärna vilja hjälpa och jag tror inte att jag skulle gå vilse. Inte så länge i alla fall. Till slut skulle jag hitta rätt. Det vet jag.

Men en sak vet jag inte! Hur tungt det kommer att bli att möta alla vilsegångna. Det vet jag inte och det skrämmer mig.

Jag står vid vedstapeln och funderar än ….