”Människors lika värde”.
Ibland brukar jag tänka omkring detta. Vad man kan tänkas mena? Hur långt det räcker?
Är det mer av klyscha – en självklar klyscha – som man säger – men där annat kan ligga bakom – i handling ….
Undrar om det är fler som tänker omkring detta?
Själv har jag också denna utgångspunkt – men den kan sedan blotta olika lager som gör skillnad i människors värde.
Det finns människor som är till gagn för andra människor, människor som är goda, människor som är uppoffrande, ….. och sedan finns det människor som dödar andra människor, människor som begår övergrepp på vuxna, på barn, ….. Det finns människor och o-människor.
Jag har valt att inte donera organ – bara för att jag kan inte garanteras att mina organ inte hamnar i en pedofil.
Aktuellt just nu i debatten är våra ”fattigpensionärer” som lever under EUs fattiggräns. De är svenska medborgare. De lever som fattigpensionärer år efter år. Bland våra riksdagsledamöter ingen prioriterad grupp.
Samtidigt kan människor från andra länder komma hit och bygga kåkstäder runt om i landet – trots att det är förbjudet att föra upp bostäder. Fattiga människor från andra länder tillåts förnedra sig genom tiggeri i Sverige.
Människor som flyr för sina liv från krig välkomnas hit för att sedan inte få ett anständigt bemötande.
Är det inte så att varje land ska ta hand om sin befolkning på ett anständigt sätt? Är Sverige mer benäget att se till andras väl än de egnas (fattigpensionärer, uteliggare, missbrukare, barn som far illa)?
Var går gränsen?
Mitt inlägg handlar inte om främlingsfientlighet! Mitt inlägg handlar om hur beslutsfattare tänker, reflekterar, prioriterar, sätter gränser.
Ibland finns det inga pengar – till vissa områden alltså. Samtidigt finns det hur mycket pengar som helst till annat!
Har människor samma värde – eller är det bara något som är fint att säga?
Bar för att man inte ”får” säga något annat?
Vem bestämmer vad man får?
Var och hur byggs moralen upp?
Nu har jag luftat kontroversiella tankar och jag tänker vidare …… tänker du också?
Ju bättre Sverige mår och lyckas desto mer till gagn för andra länder och deras medborgare kan Sverige vara, anser jag. Det får dock inte bli på bekostnad av de våra som har det sämst ställt.